Emile Zola – Thérèse Raquin

Man slås av Emile Zolas vetenskapliga stil när man läser boken. Fortfattaren beskriver lanskap, miljö och mord på samma sätt. Ingen detalj åsidosätts. Läsaren behöver inte tänka eftersom allt är så tydligt beskrivet. Emile Zola säjer också det i förordet:

J’avais naïvement cru que ce roman pouvait se passer de préface. Ayant l’habitude de dire tout haut ma pensée, d’appuyer même sur les moindres détails de ce que j’écris, j’espérais être compris et jugé sans explication préalable.

Läsaren kan luta sig tillbaka i stolen (eller sängenm fåtöljen, gräset eller var än ni läser) och låta sig dras in i 1860-talets värld. Man kan känna förflutna doftar, bli rädd för Paris mörka gränder. Man dyker verkligen och bokstavligen ner i dåtidens Paris. Ingenting lämnas till fantasin. Det kan störa vissa läsare men det är också det bästa sättet att få lära sig lite mer om denna era.

Man lär sig hur man bara ville anställas av en statlig myndighet för att ett lugnt jobb som inte krävde nån intellektuell förmåga. Jobbet var ett sätt att få tiden att flyta framåt innan man kommer hem. Ju mindre spännande och krävande desto bättre. En man bedömdes av hur mycket han tjänade (vilket fortfarande är sant på ett sätt). Väldigt lite sägs om kvinnor. De enda som läsaren fick träffa är Thérèse Raquin, fru Raquin och en målningsnodell.

Fru Raquin förkroppsligar ömhet. Hon omger sin son och sin bros dotter av skötsel. Allt går slätt och lugnt. ≈ andra sidan har vi Thérèse Raquin. Hennes mor bodde i en afrikansk by och Thérèse påverkas av detta varma kynne. Hon får verklighetsflyktsböljor, hon vill bränna sin energi som sparats under fru Raquins skötsel. Men hon spelar sin rol. Hon håller tyst och låtsas vara en tyst flicka som lyssnar på det hennes farster säger. Resultatet är att hon ihållande håller sig. Som en luftballong som man blåser upp och som äntligen sprängs.

Händelser som händer är alltså bara som det borde vara ur vetenskapssynpunkten. När Thérèse träffar Laurent förstarkas hennes vilda sida. Laurents grova karaktärdrag skärps också. Den enda driver den andra till mordet, och vice versa.

Slutet är mycket hårt. Zola beskriver fru Raquins lidande med både starka och intensiva ord så man delar hennes plåga och vill verkligen att det får ta slut. Livet har ingen betydelse längre för karaktärerna, vare sig Thérèse och Laurent som inte har nåt att se fram emot eller fru Raquin som vill hämnas sin sons död men som är alldeles paralyserad och bara kan röra sina ögon.
Lösaren väntar på bokens slut som nån som lider väntar på smärtan att gå över.

I slutet börjar paret att bli paranoid. Den enda tycker att den andra kommer att gå till polisen och säga upp den andra. Laurent bestämmer sig att följa sin fru för att beakta henne. Det kommer sig att hon träffar sin älskare och Laurent känner sig lättad över det. Mycket bättre än att anmälas till polisen! För de som är intresserad här är en karta över hans tur när han följer Thérèse.

View Larger Map

Dessutom här är det kartan över Camilles promenadgång för att gå till jobbet:

View Larger Map

Familjen Raquin bor i Paris på “Passage du Pont-Neuf”. Det tycks ligga mittemot vad som kallas idag för “Passage Dauphine”, mellan Rue de la Seine och Rue Mazarine allstså. Ni får gärna kolla lite på kartorna ovan!

Innan dess bodde de i Vernon som ligger till öster om Paris.

View Larger Map

En sista karta, över mordstället den gången: (man kan urskilja la Seine bredvid Saint-Ouen, den stad där Camille dränktes av Laurent)

View Larger Map

Sammanfattat griper boken direkt ens känslor med dess rättframma stil. Det blir också en fullkomligt mörk resa i dåtidens Paris med alla sina små och ibland störande detaljer. Man förstår varför den boken beaktas som en av naturalismens symboler.