Snabba Cash

Ojoj. Det har dröjt lite tid sedan det senaste inlägget. Det är nog dags att ta sig i kragen och ge bloggen en återfödelse!

Och vilket bättre tillfälle än en snöstorm. Otroligt skönt att stanna hem, läsa, lyssna på musik, allt det här med ett litet te. De senaste tiderna har varit rastlösa och idag är första dag sedan länge då jag har lite tid på mig. Ouf.

Så jag kan börja med Snabba Cash som jag såg igår. Jag borde också säga att jag lyssnat på ljudboken sedan början av januari. Det hjälpte ganska mycket att förstå filmen (och språket, mille million de mille sabords, kan svenskar inte ARTIKULERA?).

Allt går snabbt (filmen heter ju Snabba Cash. Hm). Jättesnabbt. Jag blev lite förvirrad när filmen sattes igång att den inte följde samma tidsordning som boken. Några scener kommer tidigare än i boken, några kommer inte alls (som det är med alla bokbaserade filmer iofs). Några aspekter tystnas. Med det gjorde inget. En regissör är ju fri att tolka, adaptera och ändra originalhistorian. Att se vilka val regissören gjorde gör filmen ännu mer intressant. Jag håller inte med alla förändringar med det funkar ju för de flesta. Till exempel skulle jag ha velat se lite mer om Stureplans liv, JVs krets fester och på vilket sätt han fångas mellan två världar, och stävar efter att bli accepterad bland de rika. Hans förvandling efter han börjar sälja kokain skulle jag också gärna ha följa.

Daniel Espinosa har fokuserat på det som händer i slutet av boken (den del som jag faktiskt inte än lyssnat på) och hoppat över införandet vilket gör det ganska svårt för de som inte läst boken att begripa alla detaljer.

Annars tyckte jag det var en bra film. En bra titt i Stockholms drogvärlden. Det det egentligen handlar om är smådroghandel och det ser väldigt småskaligt ut, som en familjekrig. Dock är det det som ger filmen dess intensitet. Man får känna alla karaktärers smärta när de förr eller senare inser att det inte finns någon utgång. Att alla de kommer att drabbas med fullkraft. Tyckte förresten att huvudskådespelaren Joel Kinnamen spelade oerhört bra. Hans tvekan i Stureplans miljö som han egentligen inte hör till var alldeles äkta.

Voilà, voilà. Sen fick jag gå förbi Kvarnen vid Medborgarplatsen där en av vakterna slåss nästan ihjäl av Mrado i toaletterna. Jag kommer aldrig mer att våga gå på toa på en bar.

Nu är jag helt trött efter jag tänkt på svenska för att skriva inlägget. Ska lägga mig med Atonement av Ian McEwan och lämnar er med lite värme!